Tack USÖ för att ni finns…

När jag vaknade mitt i natten och kände att nu är det kört, ja då spred sig paniken i min kropp. Jag fick en sådan lungblödning så jag trodde att min sista stund var kommen. Jag hyperventilerade men fick ändå inte luft i mina blodfyllda lungor. Jag ropade , nej jag skrek att Gunnel skulle vakna och då plötsligt slutade blödningen och jag kunde börja andas igen.

Det är inte första gången de senaste fem åren som det har varit nära öga  men någon däruppe måste gilla mig och bestämt att jag skulle  få ytterligare en chans  i livet , 64 år gammal.

När ambulansen rullade in på gården och sjuksköterskan och jag kunde enas om att försöka att få ett OK att köra från Karlstad till Örebro direkt, ja då kunde jag slappna av.

Kommunikationen med Örebro och akutmottagningen medförde att två läkare mötte mig i ambulansintaget och förde mig direkt in till avdelningen där de påbörjade en flera timmar lång angioskopi. Det såg bra ut sa läkarna och när jag fick höra rösten på Överläkaren på Kärl-Thorax – Thomas Larzon så visste jag att jag hade landat i säkra händer.

Thomas opererade mig för tre år sedan för mitt aneurysm och jag får rysningar varje gång jag möter denna min livmedikus. Och när Thomas kom fram till mig under angioskopin och han bedyrade att ”nu har vi dej under 24 timmars övervak så du kan känna dej trygg” – ja då kunde jag slappna av.

Sedan var det dags att komma upp till 53:ans övervak och jag fick träffa dessa underbara människor som jag skulle ha runt omkring mig under de två närmaste veckorna.

Efter alla tänkbara undersökningar fick jag besök av mina läkare Thomas, Mårten och Per som bedyrade att de skulle finna den bästa tänkbara behandlingen av mitt problem som visade sig vara så unikt att även läkarna tvekade för att göra ett ingrepp med stora risker för mitt liv.

Så fick jag då mitt rum och min telefon och min rumskamrat. Ovissheten om hur och när ingreppet skulle ske var givetvis påfrestande men den omvårdnad och värme som alla professionella sjuksköterskor, undersköterskor och biträden visade mig kommer att finnas kvar i mitt medvetande i all framtid.

Midsommarhelgen närmade sig och Thomas kom in och berättade att nu hade läkargruppen på Kärl-Thorax bestämt sig. ” Vi gör ingreppet på tisdag efter midsommar för då har vi alla våra mest kompetenta specialister på plats och vi har dej under 24 timmars övervak fram till operationsdagen”….berättade Thomas.

Midsommarhelgen utan sill, snaps och köttbullar med efterföljande jordgubbstårta saknade jag givetvis alldeles förskräckligt, men jag kände mig TRYGG. Så här i efterhand tror jag att just  känslan av att det finns resurser i form av bra mat, generösa mellanmål och rena lokaler gjorde mig trygg.

Men det allra viktigaste är känslan av att här sparar man inte på mänskliga resurser – och då pratar jag om kompetens. Nästan alla har sjuksköterskeutbildning och dessutom en generös och vänlig attityd till patienter och arbetskamrater. Sådant känner man av när man ligger inne några veckor.

Tisdagen närmade sig och märkligt nog kände jag mig lugn och samlad när jag rullades in i operationssalen och det var sovdags.

Åtta och en halv timme senare vaknade jag upp på intensivvårdsavdelningen, helt ovetande om omfattningen av mitt ingrepp och hur länge operationen hade pågått. Jag fick då möta Thomas och Mårten och fick klart för mig vilket unikt ingrepp som de hade varit tvingade att utföra för att min lungblödning skulle upphöra. Ja, då förstod jag vad jag hade varit med om.

Men att Mårten hade lossat en stor muskel från axeln bak mot ryggraden, den så kallade Vedhuggarmuskeln på vanlig svenska, verkade minst sagt märkligt. Och bland det första jag kom att tänka på var hur jag nu skulle kunna svinga mina golfklubbor med den stora muskeln nu liggande som en vägg inne i brösthålan mellan aortan och vänstra lungan.

Jag förstår givetvis nu efteråt att det var ganska enfaldigt  av mig att tänka på en simpel golfsving i stället för att bekymra mig om ett vanligt liv utan alltför svåra handikapp och då menar jag inte golfhandikapp.

Jag har tack och lov en mycket stark livslust och att ge upp har aldrig varit ett alternativ i mitt liv, trots flera svåra sjukdomar och operativa ingrepp. Livet är ett givande och tagande och de underbara tjejerna på uppvakningen gjorde mig glad och förväntansfull trots smärtor och viss oro.

När jag sedan fick komma tillbaka till 53:ans övervak och fick träffa tjejerna och killarna som jag hade lärt känna före operationen – ja då kände jag mig nästan som hemma. Men bara nästan, så Gunnels besök gjorde mig lite lugnare och tryggare  för varje dag.

Redan efter sex dagar efter operationen var det dags för utskrivning och hemresa till Karlstad igen. Och när då Thomas dyker upp iklädd shorts och sandaler på sin lediga dag – ja han bara är sån – ja då förstod jag helheten och vad jag hade varit med om. Ett helt unikt ingrepp, inte alls riskfritt och med mycket stor osäkerhet om hur problemet verkligen skulle lösas. Jag uppfattar det som att det var först under ingreppet som läkarna kunde se komplikationen med egna ögon.

Tack och lov att USÖ finns och att Thomas och Mårten och alla deras underbara medarbetare har de resurser som ett modernt Universitetssjukhus kan erbjuda. Att det finns tillräckliga resurser sörjer också för att arbetsplatsen är så attraktiv att de bästa och mest kompetenta medarbetarna söker sig till den arbetsplats som utgörs av härliga medmänniskor. Det är den bästa kvalitèn som en sjukhusavdelning kan erbjuda.

Nu, i skrivande stund och  tolv veckor efter operationen känner jag mig nästan återställd. Givetvis med alltför klen kondition och muskelstyrka  men golf spelar jag tre gånger i veckan och svingen är det inget fel på även om jag inte slår riktigt lika långt som tidigare.  Det är bara en tidsfråga innan jag är helt återställd tack vare Thomas, Mårten och Universitetssjukhuset i Örebro.

”En får tacke, som vi säger i Kallsta” – säger Christer Åkerberg i Karlstad

 


Sidan granskades den 25 maj 2018

Innehållsansvarig: Ulrika Julin

Publicerad av Ulrika Friberg